Det teoretiska är inte det praktiskt möjliga
Vem presterar bättre under omöjliga förhållanden? När kan man med rättighet säga emot en auktoritet? När är det fel på kraven och inte på dig?
Rättigheter och syldigheter är något man får tillgång till när man blir svensk medborgare och vi blir uppfostrade att ta tillvara på de rättigheter vi besitter, men ju mer individualistiskt samhället blir desto mer verkar vi ge upp dessa rättigheter. Det kan vara för en högre auktoritet som en chef, en styrelsemedlem, en lärare eller som i mitt fall en professor. Vi börjar bli allt mer rädda för att faktiskt värna om våra rättigheter, vi blir ja sägare.
Är detta ett möjligt upplägg? Har jag pengar nog att betala kurslitteraturen? Ibland känns det som den stora gråa massan inte ens reflekterar över sådana frågor, eller gör dom det fast väljer att tiga? Är det verkligen ett rimmligt krav att kurslitteraturen var 5e vecka skall stiga över tusenlappen med ett tillhörande 'var glada att jag inte tog den senaste boken, då hade ni fått betala 300 kr till, hehe'? Nej jag tycker inte det. Är inte det en rättighet jag har, som låntagande student, att min utbildning ska ligga inom den ekonomiska ramen för vad som är rimmlig. Men låt oss tala om detta i det tysta för vem vet vad som händer med dina resultat om du är en nej-sägare.
Som en författare uttryckte sig i en av mina 500 kronors böcker "en nej-sägare talar från graven".
/Emma (och nej jag har inte just fått ett U)
